hansepansan.blogg.se

All you need is WIFI and a dream 💖

En riktig skitdag

Igårkväll när jag kom tillbaka från restaurangen och tänkte sova kände jag en konstig känsla i mellangärdet. Behöver jag hå på toa? Behöver jag spy? Jag försökte lägga händerna över tarmarna då värmen brukar lätta upp smärtsamma gaser och liknande, något jag alltid gör om jag inte har min värmekudde. Helt plötsligt efter en del skruvande så kände jag att kuber det panik jag måste på toa nu.. när jag når toaletten springandes så känner jag att spyan kommer samtidigt. Huvud eller rumpa ner? Jag kastar mig ner med rumpan först och rycker åt mig hinken för toalettpapper och spyr i den samtidigt som det känns som hela min kropp töms på varenda droppe vätska som finns. Jag satt där och kände lite overklighetskänsla. Vad hände precis? Spyorna och toaleytbesöken avlöste varandra under hela natten och fram på morgonkvisten var det lite bättre men kroppen ville fortfarande vända sig ut och in. Jag försökte dricka vatten och fortsätta vila. Blev lite irriterad på mig själv över att jag inte tog med termometern som jag stod å velade med i sista sekund. Samt att jag inte packade väskan full med spritservetter. Ja, ja. Jag satte upp små delmål för när jag skulle göra vad. 12.00 ville jag ta mig till receptionen för att få hjälp. Hon kan tyvärr inte så bra engelska men minimarket nedanför är kombinerad men turistinfo. När jag kommer in måste jag sätta mig ner, benen bär inte. Hon frågade vart jag ätit någonstans och gav mig elektrolytblandningar att hälla i vattenflaskorna. Hon rekommenderade vila och behövs doktor så ringer receptionen efter det. Jag stapplade tillbaka till lobbyn och satte mig där för att få råd hemifrån. Fick inte jättebra råd utan mer ät på mc Donalds än till Kroatien istället... jag gick tillbaka till rummet och hällde i mig vätskan. Den gjorde gått. Piggnade till och kunde sova lite grann fram till 17.00 lokal tid. Vaknade exakt 17.00 precis som jag gjorde när jag hade som delmål att gå upp 12.00.... lite läskigt är det faktiskt. Jag stapplade mig ner igen men kände att benen förutom alla sår och den groteska träningsvärken nu faktiskt var lite mer stadiga. Promenerade ner till stranden som ju låg i skugga och vadade omkring för att få saltvattnet att läka mina sår. Fan alltså, det är så typiskt mig att gå på upptäcksförd i flipflop så långt och hårt att jag inte kan gå på resten av resa. Och att jag skulle envisas med att rida inte en utan flera gånger på stranden så att benen nu är mer blåa än vad det är röda. Och nu matförgiftad. Johanna sakta ner!!!
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: