Den 28e januari vaknade jag med vattenavgång. Min kille var inte på plats här i Sverige och jag kände mig oförberedd på att det skulle hända där och då. Men mammainstinkten hade gjort att jag konstigt nog packat allting och skrivit en lista och satt på dörren några timmar innan det var dags. Sjukt när man tänker efter ändå. Jag var nere i Varberg vid 8-9 knappt tre-fyra timmar efter att jag vaknat. Jag minns inte exakt allting eftersom jag lyckades göra mestadels av värkarbetet hemma. Sju centimeter öppen konstaterades det när barnmorskan gjorde första undersökningen. Det blev bråttom att få på rätt kläder och monitorer över värkar och barnets hjärta. Jag hade tre personal inne på rummet då min kille befann sig på flyget påväg hit. Personalen var så himla bra och hjälpte mig igenom hela förlossningen.
11:57 kom en brunhårig liten tjej skrikandes ut i det ljusa rummet medan regnet piskade mot fönstret denna milda januaridag. Jag fick hålla henne och kände faktiskt kärlek direkt. Min dotter. Jag klarade detta helt själv. En endorfinbubbla uppstod och helt plötsligt stod min fina partner där, pappan till min dotter. Vi båda grät och var helt omtumlade. But little did we know....
Om det var omtumlande att få ett barn så är det ingenting mot att få ett barn och sedan se henne tas ifrån en och föras i sjuktransport mot neonatal avdelning. Vi behöver inte gå närmre in på vad som hände och inte men de första tre veckorna har nog varit de jobbigaste i hela mitt liv. Vad vi vet nu är att vi har fått så otroligt mycket kunskap och lärt känna våran friska och underbara dotter Mila. Ingen känner henne bättre än oss. Alla små ljud, leenden och söta sovposer. Jag smälter. När hon tittar med sina vakna blå ögon och mörka ögonfransar så vet jag att den här flicka kommer få allting hon pekar på. Jag älskar min dotter så mycket och hon är det bästa jag gjort i hela mitt liv ♡
