Absolut tuffast genom hela graviditeten har varit att vara själv de stunder då jag mått dåligt, kännt mig vilsen i försäkringskassanträsket, tankar kring barnrum och inköp till bebis samt planeringen framöver då man vill vara "här och nu" när vi väl ses. Förhållandet blir inget förhållande om man bara skall blicka framåt hela tiden. Bara för att vi väntar barn kan vi inte hoppa över bebisdnacket vissa dagar utan vi har fått frigöra mer tid för varandra på en daglig basis vilket alltid är svårt inledningsvis.
Att folk dessutom påverkar både mig och min älskling med en massa negativa tankar och konspirationer och pekpinnar har också varit tufft men har enat oss och tillslut gjort oss starkare och mer sammansvetsade. Ett tips till er som har nära eller bekanta i ett långdistansförhållande, kom inte med era tankar och tips. Dina tankar är inte desamma som någon annans och om personen inte bett om dina råd, ge heller inga. Finns där som en vän, som stöttar och uppmuntrar. Jag har märkt att jag vänt mig otroligt mycket inåt i kärnan av mitt liv. Vissa personer tar all min energi med de mest välmenande konversationerna och vissa finns där som härliga energigivare med sitt sätt att vara. Jag har kommit närmre min egna familj och min kille samt det lilla livet därinne i magen. Det krävs också ett stort mentalt fokus som många inte förstår. Att förbereda sig mentalt liksom fysiskt inför ett nytt liv är väldigt stort och kraftansträngande. Jag har en känsla av att hela livet kommer visa vem du är och vad du uppskattar på riktigt när tiden blir än mer knapp och prioriteringar måste göras dagligen till vad tiden skall användas till. Vissa personer kommer finnas perifert och vissa kommer väldigt nära. Värderingar och ståndpunkter i vissa frågor kommer betyda mer och kanske till och med avgöra om man väljer att fortsätta hålla en relation vid liv eller inte. Det är i alla fall vad jag tror.
Förövrigt har allting fungerat väldigt bra, sjukvården har till exempel varit så snälla och bokat om ultraljudstider för att Tom skall kunna vara med. De har översatt allting till engelska så att han också skall förstå och gjort allt vad de kan för att vi skall få en så bra graviditet och start som föräldrar som möjligt. Mödravården i Sverige är verkligen outstanding! Andra saker som varit bra är att vi kommit varandra närmre, jag tror att många långdistansförhållanden aldrig lyfter till nästa nivå på grund av att anledningarna att offra allting inte är starka nog utan t.ex. Ett barn med i bilden. Kärleken kan vara mer än stark men jag tror på något sätt att människans trygghetssökande skulle kunna offra kärleken vid ett distansförhållande. Det är också ett plus att få komma nära sin egna familj igen och se hur alla sluter upp för att stötta oss som blivande föräldrar. Och känslan av att vänta ett barn, ett nytt liv, tillsammans med kärleken i ens liv är den häftigaste känslan någonsin!
